Emmapajja kokonöt!

Hallå!

Idag skulle då mormor Gullan få flytta till sitt nya boende på Gullvivan.
När vi var där i helgen och flyttade in så såg vi juh klart och tydligt att den säng som skulle till att bli Gullans inte var rätt säng.
Eftersom att lilla mormor har haft väldiga svårigheter med att ligga still på nätterna så har hon fått en säng som man kan sänka ner ända i golvet så att den får samma höjd som en madrass, detta för att minska risken att hon kan kliva upp och därmed ramla och slå sig så mycket.
Vi talade då om för personalen på Gullvivan att vi INTE tänker flytta dit Gullan så länge hon inte får ha en nedsänkbar säng att ligga i.
De berättade då att deras sköterska lovat att fixa det på måndag och att Gullan helt klart skulle kunna flytta in på måndag d.v.s. i dag.
I dag skulle det alltså ske äntligen efter 6 månader på sjukhus i väntan på ett annat boende!
Men tji fick jag!
När jag kom upp på sjukan idag möttes jag av sjukgymnast eller arbetsterapeut  (vet inte så noga vad hon har för titel) som frågade om jag reagerat över att Gullan inte hade rätt säng på Gullvivan.
Hon förklarade då att hon inte kunde få en nedsänkbar säng i dag men att det kunde ordnas eventuellt i morgon, MEN att de kunde lägga en tjock madrass nedanför den "vanliga" sängen som hon skulle sova i i natt. Så att hon inte skulle ramla så hårt om hon ramlade i natt.
Jag kände hur hela jag började koka och jag blev så upprörd att jag höll på att börja gråta!
Åsså talade jag om för henne att Gullan flyttar inte i dag om hon inte får en ordentlig säng I DAG, och att det här har de juh vetat om hela tiden..
Och att jag tycker att mormor har ramlat och slagit sig tillräckligt mycket under den här tiden och att nu får det räcka!
Jag kände själv hur otrevlig jag lät och det brukar jag sällan vara.
Hon kunde iaf inte förstå att detta inte var ordnat.

Jag gick då och informerade sköterskorna om att det inte skulle bli någon flytt.
De höll iaf med mej om att hon INTE skulle flytta så länge hon inte fått den säng hon ska ha.
Hur som hellst så skulle de ringa några samtal för att se om de kunde ordna upp detta så jag satte mej med Gullan och väntade.....i en timme väntade jag sedan gick jag och frågade hur det skulle bli.
-Det verkar som att hon måste bli kvar här en natt till tyvärr, fick jag till svar.
-Vi kan inte förstå att detta inte var ordnat!

Om ingen på sjukhuset kan förstå att detta inte var ordnat hur ska då jag göra det?
Vid det här laget är jag så urbota less på att inget fungerar som det ska. I min värld bestämmer man en sak å sedan gör man som man bestämt. Bestämmer någon att en sak ska ske så förväntar jag mej att en personen oxå ordnar så att den saken blir möjlig.
Hur kan någon tro att jag låter mormor flytta när risken är VÄLDIGT stor att hon kommer att ramla och slå sig, å tro att en tjock madrass ska vara lösningen??
Jag har INGET tålamod kvar när det gäller detta, varför kan inte mormor bara få den vård och hjälp hon behöver och som hon är så väl förtjänar?
Jag bara känner att jag inte orkar vara trevlig längre och vara så förstående när saker och ting inte fungerar.
När jag åkte ifrån sjukan i dag bara rann tårarna för att jag var så otroligt besviken och arg på att inget funkar!
Ja tror att det bara rann i nära på en timme..
Om jag kunnat hade jag för köpt en sån där säng för egna pengar så att jag säkert visste att hon hade en!
Men blåögd som jag är så trodde jag att det där redan var ordnat.
Räcker det inte med att jag har en mormor som inte kan prata, som inte känner igen mej, som lever i en helt annan värld just nu som jag knappt orkar träffa för att jag blir så ledsen??
Tydligen så skulle jag ha köpt en sång oxå....utifall det inte var ordnat!
Det är så det känns...

Från den dagen Gullan fick sin stroke har i princip inget fungerat, jag har ändå arbetat inom vården och min moster likaså så vi har ändå någorlunda koll på hur saker och ting ska gå till.
När hon fick lämna hudik trodde vi att det skulle bli bättre eftersom att personalen och vården var bedrövlig där....visserligen så blev det juh inte direkt sämre i Ljusdal men inte blev det så mycket bättre heller.
Ingen som pratar med en och berättar vad som händer, blåmärken fulla mormor och ingen vet vad som hänt för att inget är anteckat någonstans.
Nya mediciner blir in och utsatt och insatt igen utan att någon berättar det för oss.
Den dagen det bestämdes att hon skulle få sova på en madrass på golvet för att hon ramlat och slagit sig så mycket tjatade Gullan till sig att få sova i en vanlig säng en natt till, lovade att hon inte skulle kliva upp utan ligga hela natten i sängen....
På natten ramlade hon och slog skallen så hårt att hon en dag senare fick åka akut med ambulans till hudik för att de misstänkte hjärnskakning.
Ska det vara så?
Hur är det för de som inte har några anhöriga??

Jag är så upprörd att jag inte längre finner några ord...