Min idol!
I lördags sprang min Henrik 8 mil på ett dygn!
Han deltog i en tävling på jogg.se som heter Ultraintervaller, första milen sprang han kl:00 på lördagsmorgon, andra kl:03 tredje kl:06 osv.
Han kom på 11:e plats och det är en bedrift som heter duga
I dag har han varit ganska mör och trött kanske inte så konstigt heller med tanke på att han tappade 5 kg på kuppen.
Jag är djupt imponerad och stolt att han gjorde det och dessutom klarade det galant.
De 4 första milen klarade han under 50 minuter (jag springer en mil på ca:55 min).
Ett stort tack till min bror Oscar som hojjade med honom den sista milen kl:21 i går kväll och fick bevittna vad-kramp på nära håll.
Han deltog i en tävling på jogg.se som heter Ultraintervaller, första milen sprang han kl:00 på lördagsmorgon, andra kl:03 tredje kl:06 osv.
Han kom på 11:e plats och det är en bedrift som heter duga
I dag har han varit ganska mör och trött kanske inte så konstigt heller med tanke på att han tappade 5 kg på kuppen.
Jag är djupt imponerad och stolt att han gjorde det och dessutom klarade det galant.
De 4 första milen klarade han under 50 minuter (jag springer en mil på ca:55 min).
Ett stort tack till min bror Oscar som hojjade med honom den sista milen kl:21 i går kväll och fick bevittna vad-kramp på nära håll.
Svart vitt!
Löss!
Nikki hade visst löss...kreepy!
Lilla Leia
Fina pojkar
Min bror och jag!
♥ ♥
En dag i Kårböle
Stockholm Jubileums Marathon
I lördags sprang jag mitt livs första marathonlopp!
De två första milen gick det ganska bra, orken fanns där och benen bar utan större problem förutom att mitt högra knä började göra lite ont redan efter 7 km. Vid 19 km såg jag mamma och när jag fick ta henne i handen medans hon sprang bredvid några meter fick jag en hel del ny energi!!! När vi passerat 20 km hade värken i knät gått över och båda benen började istället bli riktigt stela.
Efter varje vätskekontroll blev det segare och segare att komma i gång igen. Efter 28 km var jag ute på nya vatten eftersom att 28 km är det längsta jag någonsin kutat förut.
Vid 30 km kändes det som en omöjlighet att ta sig vidare eftersom att benen värkte och det var till och med svårt att ta sig ner för backarna eftersom att benen gjorde så himla ont.
Vid ca: 32 km fick vi stanna eftersom att Henrik var tvungen att besöka en bajjamajja. Då kunde jag stretcha benen och de kändes som att det hjälpte.
Vätskekontroll vid 35 km, där stannade vi för att dricka vatten och sportdryck och där tog det STOP!
Mitt högra knä stelnade totalt och jag fick riktigt ont, så ont att jag knappt kunde springa mera. Haltandes tog vi oss vidare, mesta dels fick vi gå och uppförsbackarna gick inte alls att springa i.
Min kära livskamrat, bästis, käresta och själsfrände Henrik vek inte från min sida även fast han hade kunnat kuta i från mej redan vid den första kilometern.
De sista 5 km var de allra längsta i mitt liv trots att vi knappt sprang alls.
Jubileumsmaran var bara 40km men vid målet kunde man välja att springa en extra sväng på 2 km eftersom att en riktig mara är 42 km. Våran plan var att vi skulle få ihop till 42km, men så blev det inte.
Vi tog oss i mål med 40km i ryggsäcken!
Det tog 4 timmar, 34 minuter och 14 sekunder. Vilken grej!!
Just då kändes det inte alls bra utan mest som ett misslyckande.
I dag måndag två dagar senare kan jag ändå känna mej nöjd och nästan lite glad över att vi inte tog de där två sista kilometrarna...nu har vi all anledning till att springa minst ett marathon till :)
De två första milen gick det ganska bra, orken fanns där och benen bar utan större problem förutom att mitt högra knä började göra lite ont redan efter 7 km. Vid 19 km såg jag mamma och när jag fick ta henne i handen medans hon sprang bredvid några meter fick jag en hel del ny energi!!! När vi passerat 20 km hade värken i knät gått över och båda benen började istället bli riktigt stela.
Efter varje vätskekontroll blev det segare och segare att komma i gång igen. Efter 28 km var jag ute på nya vatten eftersom att 28 km är det längsta jag någonsin kutat förut.
Vid 30 km kändes det som en omöjlighet att ta sig vidare eftersom att benen värkte och det var till och med svårt att ta sig ner för backarna eftersom att benen gjorde så himla ont.
Vid ca: 32 km fick vi stanna eftersom att Henrik var tvungen att besöka en bajjamajja. Då kunde jag stretcha benen och de kändes som att det hjälpte.
Vätskekontroll vid 35 km, där stannade vi för att dricka vatten och sportdryck och där tog det STOP!
Mitt högra knä stelnade totalt och jag fick riktigt ont, så ont att jag knappt kunde springa mera. Haltandes tog vi oss vidare, mesta dels fick vi gå och uppförsbackarna gick inte alls att springa i.
Min kära livskamrat, bästis, käresta och själsfrände Henrik vek inte från min sida även fast han hade kunnat kuta i från mej redan vid den första kilometern.
De sista 5 km var de allra längsta i mitt liv trots att vi knappt sprang alls.
Jubileumsmaran var bara 40km men vid målet kunde man välja att springa en extra sväng på 2 km eftersom att en riktig mara är 42 km. Våran plan var att vi skulle få ihop till 42km, men så blev det inte.
Vi tog oss i mål med 40km i ryggsäcken!
Det tog 4 timmar, 34 minuter och 14 sekunder. Vilken grej!!
Just då kändes det inte alls bra utan mest som ett misslyckande.
I dag måndag två dagar senare kan jag ändå känna mej nöjd och nästan lite glad över att vi inte tog de där två sista kilometrarna...nu har vi all anledning till att springa minst ett marathon till :)
My girl
Längtar
Nu räknar jag ner till semestern...bara två dagar kvar, tjohoo!
Vad skönt det ska bli att få vara ledig!!
Vad skönt det ska bli att få vara ledig!!
Ramsjöcup!
Fotorunda
nakenfisar
Grönan
Vilken lyckad helg vi har upplevt. Willie och Henrik har åkt karuseller tills de storknade och jag fick kika på sommarkrysset, få ett smil av Andreas Lundstedt, se Alina "Flytta på dej" Devecerski dansa, lyssna på Baby Don´t Hurt Me refrängen minst 20 gånger, återuppleva 90 talet, sjunga med Moa Lignell och njuta av Gry Forsells härliga sällskap.
Willie var sjukt nöjd med resan och så var även vi :)
Hotellet var jättebra och jag fyndade järnet på Kista galleria.
Helgen avslutades med att fira E ♥ H= 6 år, TACK Henrik för att du står ut med mej ;)
