Stockholm Jubileums Marathon
I lördags sprang jag mitt livs första marathonlopp!
De två första milen gick det ganska bra, orken fanns där och benen bar utan större problem förutom att mitt högra knä började göra lite ont redan efter 7 km. Vid 19 km såg jag mamma och när jag fick ta henne i handen medans hon sprang bredvid några meter fick jag en hel del ny energi!!! När vi passerat 20 km hade värken i knät gått över och båda benen började istället bli riktigt stela.
Efter varje vätskekontroll blev det segare och segare att komma i gång igen. Efter 28 km var jag ute på nya vatten eftersom att 28 km är det längsta jag någonsin kutat förut.
Vid 30 km kändes det som en omöjlighet att ta sig vidare eftersom att benen värkte och det var till och med svårt att ta sig ner för backarna eftersom att benen gjorde så himla ont.
Vid ca: 32 km fick vi stanna eftersom att Henrik var tvungen att besöka en bajjamajja. Då kunde jag stretcha benen och de kändes som att det hjälpte.
Vätskekontroll vid 35 km, där stannade vi för att dricka vatten och sportdryck och där tog det STOP!
Mitt högra knä stelnade totalt och jag fick riktigt ont, så ont att jag knappt kunde springa mera. Haltandes tog vi oss vidare, mesta dels fick vi gå och uppförsbackarna gick inte alls att springa i.
Min kära livskamrat, bästis, käresta och själsfrände Henrik vek inte från min sida även fast han hade kunnat kuta i från mej redan vid den första kilometern.
De sista 5 km var de allra längsta i mitt liv trots att vi knappt sprang alls.
Jubileumsmaran var bara 40km men vid målet kunde man välja att springa en extra sväng på 2 km eftersom att en riktig mara är 42 km. Våran plan var att vi skulle få ihop till 42km, men så blev det inte.
Vi tog oss i mål med 40km i ryggsäcken!
Det tog 4 timmar, 34 minuter och 14 sekunder. Vilken grej!!
Just då kändes det inte alls bra utan mest som ett misslyckande.
I dag måndag två dagar senare kan jag ändå känna mej nöjd och nästan lite glad över att vi inte tog de där två sista kilometrarna...nu har vi all anledning till att springa minst ett marathon till :)
De två första milen gick det ganska bra, orken fanns där och benen bar utan större problem förutom att mitt högra knä började göra lite ont redan efter 7 km. Vid 19 km såg jag mamma och när jag fick ta henne i handen medans hon sprang bredvid några meter fick jag en hel del ny energi!!! När vi passerat 20 km hade värken i knät gått över och båda benen började istället bli riktigt stela.
Efter varje vätskekontroll blev det segare och segare att komma i gång igen. Efter 28 km var jag ute på nya vatten eftersom att 28 km är det längsta jag någonsin kutat förut.
Vid 30 km kändes det som en omöjlighet att ta sig vidare eftersom att benen värkte och det var till och med svårt att ta sig ner för backarna eftersom att benen gjorde så himla ont.
Vid ca: 32 km fick vi stanna eftersom att Henrik var tvungen att besöka en bajjamajja. Då kunde jag stretcha benen och de kändes som att det hjälpte.
Vätskekontroll vid 35 km, där stannade vi för att dricka vatten och sportdryck och där tog det STOP!
Mitt högra knä stelnade totalt och jag fick riktigt ont, så ont att jag knappt kunde springa mera. Haltandes tog vi oss vidare, mesta dels fick vi gå och uppförsbackarna gick inte alls att springa i.
Min kära livskamrat, bästis, käresta och själsfrände Henrik vek inte från min sida även fast han hade kunnat kuta i från mej redan vid den första kilometern.
De sista 5 km var de allra längsta i mitt liv trots att vi knappt sprang alls.
Jubileumsmaran var bara 40km men vid målet kunde man välja att springa en extra sväng på 2 km eftersom att en riktig mara är 42 km. Våran plan var att vi skulle få ihop till 42km, men så blev det inte.
Vi tog oss i mål med 40km i ryggsäcken!
Det tog 4 timmar, 34 minuter och 14 sekunder. Vilken grej!!
Just då kändes det inte alls bra utan mest som ett misslyckande.
I dag måndag två dagar senare kan jag ändå känna mej nöjd och nästan lite glad över att vi inte tog de där två sista kilometrarna...nu har vi all anledning till att springa minst ett marathon till :)
Kommentarer
Postat av: Mamman
Så fantastiskt bra!! Jag vet hur det är! Stockholm juni 2013 står jag vid målet i Kungsan <3<3<3
Postat av: Cj
Grymt bra! Verkligen!
Trackback
